Vår i luften
Dom här senaste dagarna har det varit solsken och vårkänslor i luften :)
Tycker allt blir lättare att hantera när det är vår för det börjar bli ljusare o varmare och det betyder så mycket för mig.
I fredags var jag ju på mitt första terapisamtal hos min psykolog. Vet inte vad man ska säga men det gick ju bra men gillar inte metoden kbt och mindfulness. Innan hon kanske börjar med det så kanske hon kan se att jag är lite för spänt i allt från med hur jag är till att vara spänd i kroppen. Mindfulness kanske funkar men för mig känns det bara fel för sitta och slappna av och andas in och ut och rensa hjärnan på tankar ovs.. Då kan jag ju lika gärna gå på en yogalektion eller börja meditera.
Känner att jag kanske låter lite negativ men det är så jag är!
Kanske lite rädd men något som jag redan provat flera ggr och den terapin har inte funkat så tror jag inte på att den kommer funka nu heller! ..
För så fall skulle jag nog inte behövt vara ens på psykiatriska öppenvården i stan, eller jo kanske..men haft 3 kuratorer, 1 psykoterapeut plus 1 vårdare när jag låg inne på psyket som har provat metoden och den har inte funkat.
Det kanske har att göra med att när det kommer till känslor jag har lyckas dölja och gömma till och med för mig själv så blir det väldigt jobbigt att sen ta och börja gräva i det.
Fy det är jobbigt att skriva om att jag har det till och med så det säger nog en hel del ror jag.
Men det är bara vissa saker i mitt liv som jag bara inte vill prata med. Inte med någon! Det är sånt som jag bara gömmer i mitt innersta, och sen bara försöker glömma bort. Men man blir påmind varje dag om vissa saker.
Det är saker som bara ett leende från en främling som kan göra mig rädd eller paranoid ibland om jag har en dålig dag.
Kan säga att jag är glad över att jag inte har många såna dagar längre. Gå och bli paranoid för små saker gör inte mig bättre, utan sämre insåg jag en dag själv. Och sen tänkte jag att jag måste försöka sluta tänka att alla vill mig illa. Och försöka se det som att det är bara ett leende inget mer.
När jag vara som sämst så var det mycket sånt som kunde rubba mig ur balans och kunde få mig att gömma mig på mitt rum i flera dagar och bara gå ner och äta lite om jag kom på att jag inte hade ätit. Ibland hände det att jag sov nästan en hel dag så kanske 1 timme innan mamma o pappa kom hem så åt jag lite så dom skulle tror att jag hade ätit mat. Så åt jag kanske något på kvällen när dom åt något men annars så åt jag inte förens nästa dag vid kanske samma tid som dagen innan. Allt gick så långt så jag stötte bort alla runt mig och sa saker jag inte menade till dom. Även om jag vet att det finns några som har förlåtit mig för det jag gjorde. Så kommer jag få för alltid leva med den skammen inom mig att jag stötte bort fina och riktiga vänner ur mitt liv.
Jag kan inte dra tillbaka klockan så det är bara för mig att leva med det, tyvärr.
Tror det också tillhör att växa upp, man lär sig leva med dom misstagen man gjorde som yngre och inser att man inte kan göra något åt det förutom att gå vidare och leva.
Kram på er alla
